Att läsa med ögonen är ”finast”

Oktober 2016
 
Vi har många sätt att kommunicera i dagens samhälle, visuellt, auditivt osv. Det som dock är viktigt att känna till är att det finns en hierarki mellan de olika tillvägagångssätten och att det som står högst i rang är kommunikation via text.
När jag föreläser brukar åhörarna eller kursdeltagarna få frågan om de kan rita av en stol och om då teckningen skulle bli riktigt lik förlagan. De som tror det får räcka upp handen. Det är självklart eftersträvansvärt att vara duktig konstnär, men i dagens samhälle sätter vi inga diagnoser på de barn som har svårt för att rita.
– ”Kanske, om vi levde i ett annat samhälle där rangordningen såg annorlunda ut och sättet att rita och avbilda föremål skulle stå högre i kurs, så hade möjligtvis några härinne som inte räckte upp handen kunna fått någon typ av ”dys-diagnos” gällande förmågan att avbilda.”
Mycket handlar om perspektiv och detta är framförallt viktigt gällande hur vi ser på dyslexi.
 
 
Jag läste nyss Sofie Berthets insändare om Skolverket och hur barn med dyslexi nekas att använda sina sätt att ta till sig text under nationella prov i skolan och vilket resultat detta ger. Så här har det sett ut ett tag och det är för mig fortfarande obegripligt.
bakgrund_referenser
 
 
Vi är olika och det är meningen. Som barn, när jag var 12 år, blev den klassiska bilden på de olika djuren som får i uppgift att klättra upp i ett träd, viktig för mig. Man kan förenklat säga att en elefant inte har funktionsnedsättningar när det gäller trädklättring, den är snarare bara bättre lämpad för andra uppgifter av naturliga skäl. Detta blev startpunkten på mitt arbete kring mångfald och våra naturliga olikheter. På samma sätt kan man säga att personer med dyslexi ofta är mer lämpade för att arbeta på andra sätt än via text. Vi fungerar på ett ”annat” sätt som kan resultera i problematik kring att läsa och skriva och som samtidigt resulterar i styrkor på andra områden.
 
 
Riktig tillgänglighet är för mig när flera sätt redan från början finns för att nå samma mål, detta gäller även förstås utifrån begreppet tillgänglig text. Är det så att en felaktig och förlegad fördom går att läsa mellan raderna i Skolverkets förhållningssätt? Kan man tolka det som att budskapet som förmedlas är att det är fusk att läsa med öronen? Nu är jag hård, men jag vet inte hur jag annars ska tolka det. Vi från skolans håll måste vara förebilder och lägga grunden kring mångfald och bredd. Då kan det inte komma riktlinjer som signalerar det motsatta i frågan och i och med det ta bort förutsättningar för likvärdig utbildning och rättvis bedömning.
 
 
Vi får inte begränsa barns lärande genom att begränsa tillvägagångssättet att nå kunskap. Vi får inte stoppa barns förutsättningar till en god skolgång. Vi får inte låta barn komma till skada och hindra dem ifrån att komma ”hela” ur skolan.
Utbildningen ska vara tillgänglig och all text ska vara tillgänglig auditivt och självklart även alla delarna på de nationella proven. Skolverkets beslut om att man som dyslektiker inte beviljas använda sitt effektivaste sätt att ta till sig skriven text på menar jag tyder på en förlegad syn. Jag har som sagt svårt att tolka det på något annat sätt.
Vi är olika och det är meningen. Vi behöver bara bli bättre på att ta tillvara på våra naturligt olika kompetenser. Barn har inga fördomar. Någonstans måste vi börja, varför inte här?
 
 
Susanna Cederquist
 
En Bild av Dyslexi
Föreläsare, konsult och författare
 
Lärare
Ledamot i Utbildningsnämndens råd för funktionshinderfrågor, Stockholm
 
Medhåll och tankar till innehållet i Sofie Berthets artikel publicerad 16 okt 2016 i Expressen