Dyslexi = allmänt läsfrämjande? 

En fråga som på senare tid då och då dykt upp är relationen dyslexi och läsfrämjande. Eller snarare har det förekommit att svaret på frågan om hur vi bör tänka och agera utifrån dyslexi blivit ett allmänt läsfrämjande. Hur vi kan väcka läslust, hur vi kan väcka intresset och motivationen till att läsa. (Ögonläsa)

Men kan vi verkligen sätta likhetstecken mellan elever med dyslexi och elever som inte läser utifrån en omottivation eller utebliven träning? 

Kan det finnas några risker med att inte särskilja drag utifrån dessa ”grupper”? 

Och hur kommer det sig att ett likhetstecken blivit vanligare när vi pratar om dyslexi och allmänt läsfrämjande? 

Jag har under hösten varit i flera sammanhang som på förhand presenterats ska handla om dyslexi, men som sedan primärt inte har gjort det. Min upplevelse är att det snarare kommit att handla om ett allmänt läsfrämjande. Hur väcker vi barns motivation för att läsa? Att vilja läsa. Hur får vi barn att vilja läsa? 

Vidare har dyslexi ifrågasatts under de senaste åren på ett sätt som inte förekommit tidigare. Skolpolitiska uttalanden där öronläsning, som är många dyslektiskers primära sätt att läsa, nedvärderats. Procentsatsen för andelen av befolkningen som kan bli effektiva ögonläsare förs fram som avsevärt högre än annars. Tidningsartiklar där man ifrågasätter dyslektikers behov av ”hjälpmedel”. 

Det understryks att ögonläsning är enda vägen till lärande och delaktighet, istället för att lyfta läsande oavsett tillvägagångssätt som en demokratisk rättighet. Allas rätt till att bli effektiva läsare. 

Det har i dyslexisammanhang framförts att man måste förstå det viktiga i att kunna ögonläsa etc, som att det skulle handla om ett val.

Så åter till frågan; kan man likställa åtgärden vid allmänt läsfrämjande och dyslexi? Handlar det om samma sak?

Svaret är nej på grund av att det främst handlar om olika saker. Självklart ska man uppmuntra ögonläsande även för dyslektiker och alla ska bli så bra ögonläsare som möjligt, men den viktiga skillnaden är ”motivet” bakom. Det finns skillnader. Vid dyslexi handlar det primärt inte om ovilja, att inte vara tillräckligt motiverad. Därför kan vi inte likställa dyslexi och allmänt läsfrämjande. 

/Susanna