Hur ifrågasätts dyslexi?

Nyligen skrev jag en text om hur jag upplever att dyslexi ibland ifrågasätts och förminskas. Jag funderade över vad anledningen kan vara. 

För i flera sammanhang under den senaste tiden har jag upplevt just detta. Att dyslexi förminskas och ifrågasätts öppet, på vad jag upplever ett annat sätt än tidigare. Det är en oroande utveckling som får konsekvenser på många plan. Detta framförallt genom att man kan påverka andra att tro att dyslexi inte finns, att det bara skulle handla om pedagogik eller enbart individens egen insats. Genom decennier har människor då och då beskyllts för att vara lata kopplat till sin dyslexi, att de inte har tränat tillräckligt. Idag har vi kommit längre än så och vet bättre. Men jag vill inte att vi hamnar där igen. 

Så hur sker då detta? På vilket sätt menar jag att jag ser hur dyslexi ifrågasätts och förminskas? 

Ett exempel som jag tycker mig se på detta, hur dyslexi ifrågasätts och förminskas – och vars konsekvenser oroar mig – är en text i tidningen Vi lärare med rubriken ”Dyslexi är ingen dom om evig analfabetism”. 

Jag skrev en replik och jag fick sedan också just denna fråga. Hur?

Hur ifrågasätter författarens text dyslexi? 

På vilket sätt kan det uppfattas att hennes text ifrågasätter dyslexi?

Jag förstår förstås att det inte var hennes intention att göra det, likväl tolkar jag tyvärr en del av hennes uttalanden på det sättet. 

Såhär uppfattar jag hennes text och jag lyfter här några exempel: 

I första stycket ifrågasätter författaren att en elev med dyslexi ska få öronläsa och fotografera texten på tavlan. Hon beskriver att anpassningar ”strösslas” på ett överdrivet sätt och hon använder ord som att hon ”förskräckts” över detta.

Att ifrågasätta och undervärdera elever med dyslexis behov av det som många kallar ”hjälpmedel” och jag kallar att läsa på olika sätt, är att förringa dyslexi och vad det innebär. 

Författaren skriver vidare: ”Men att ha dyslexi betyder inte att det är helt omöjligt att lära sig läsa och skriva. Bara att det är svårare.”

Att ha dyslexi innebär inte att det bara är svårare att lära sig. Många med dyslexi kommer aldrig upp i en effektiv ögonläshastighet och har skrivproblematik som exempelvis kring stavning genom hela livet. Att förringa läs-och skrivproblematik hos personer med dyslexi är att förringa och förneka vad dyslexi innebär. 

Jag känner inte till någon som avråder dyslektiker läs- och skrivträning. Alla barn, oavsett dyslexi eller ej ska genomgå evidensbaserad lästräning (med ögonen) med fokus på lågstadiet. En markör på dyslexi är att eleven inte uppnår förväntade resultat av denna träning. För dessa elever som har dyslexi behöver vi sen tänka annorlunda då elever annars kan stängas ute från effektiv inhämtning av kunskap via text. 

Författaren skriver att det är olyckligt att specialpedagogiska anpassningar ute på skolorna kommit att handla om att ”avlägsna hinder” och ”tillgängliggöra undervisningen”. Även att jämförelsen med glasögon och andra hjälpmedel är felaktig när det kommer till dyslexi. 

Dessa uttalanden är också exempel på att ifrågasätta dyslexi och dess konsekvenser på läs- och skrivområdet. Dyslexi handlar alltså inte om att bara öva lite mer och då blir det bra. 

Ett annat exempel på hur jag anser dyslexi förringas i hennes text är när hon blandar elever som inte har lästränat med elever som har dyslexi. Anledningarna till lässvårigheterna är här olika. 

Att också använda begrepp som att ”slippa” läsa och skriva anser jag tyder på en okunskap om vad detta ofta handlar om för elever med dyslexi. Hennes resonemang kring vad ”de allra flesta elever kan lära sig” ifrågasätter jag också. Här handlar det om effektivitet, energiåtgång och mål. Det är ingen som sagt att dyslektiker inte alls kan lära sig ögonläsa. För vissa är det dock så, men för de flesta så kan man ögonläsa till en viss nivå. Dock blir många med dyslexi inte effektiva ögonläsare, att det finns en begränsning i läshastigheten. Man kan också uppleva att man inte alltid kan lita på det man läst, att man läst rätt och för många är också energiåtgången större än hos icke-dyslektiker då man ögonläser.

Att ifrågasätta detta och bara hänvisa till mer träning är ett exempel på att säga att dyslexi inte finns. 

Att öronläsa; använda exempelvis talsyntes och stavningskontroller av olika slag är vanligt förekommande även hos vuxna med dyslexi inom alla yrkeskategorier. Många med dyslexi ögonläser också, men är ofta primära öronläsare – att de är mer effektiva läsare med öronen. Och detta oavsett läroplan och skolsystem de gått i. (Att öronläsa behöver också tränas.) 

Jag anser det anmärkningsvärt när författaren hävdar att det bara är att ”bestämma sig”. Det är inte den bild och erfarenhet många med dyslexi har och att antyda detta är ännu ett exempel på att förringa dyslexi och ifrågasätta dess existens. Att människor reagerar på uttalanden som det, särskilt inom professionen, finner jag inte alls märkligt. Snarare skulle det vara märkligt om de inte gjorde det och det för elevernas skull. Här står barns förutsättningar och start i livet på spel, deras rätt till utbildning. Om människor inte står upp för det, vore det märkligt. 

MVH

Susanna Cederquist