Igår var det läromedlets dag

Igår, den 8 november, var det läromedlets dag. 

En dag med syfte att lyfta läromedlets betydelse och belysa olikvärdigheten i svensk skola, skriver Läromedelsförfattarna. De fortsätter: ”Om vi vill stärka läsningen bland barn och unga måste all läsning räknas. Då kan läromedlen inte lämnas utanför.” 

I en artikel i Sydsvenskan från 5 nov skriver Mattias Winsa, ordförande för riksorganisationen Unga med synnedsättning, om några studenter vars förutsättningar att studera har förändrats. 

”Det här är alltså inte längre bara en farhåga om vad som skulle kunna hända. Det händer redan”, skriver han. Han beskriver att tillgången till tillgänglig kurslitteratur för dessa studenter med synnedsättning har försämrats. 

Detta för att Legimus, som drivs av Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, som länge fungerat som ett digitalt bibliotek för talböcker, punktskriftsböcker och e-textböcker nu till en del har förändrats. 

Legimus är även ett system som används av studenter med dyslexi. Studenter som många gånger är primära öronläsare på grund av dyslexin, som läser kurslitteraturen med öronen. 

Även i grundskolan och gymnasiet är möjligheten att öronläsa nödvändig för elever med dyslexi. 

Ett ämne jag lyft i många artiklar genom åren i tidningar som Vi lärare, tidigare Skolvärlden, och på andra platser.

Läromedelsförfattarna, (som jag även är medlem i då jag skrivit läromedel för lärare om dyslexi och hur vi skapar likvärdiga förutsättningar i skolan,) understryker att all läsning måste räknas. 

För mig handlar ”all läsning” om att alla studenter och elever ska kunna läsa. Oavsett om man effektivast gör det med ögon eller öron. De skriver att inte läromedlen ska lämnas utanför. Jag förstår vad som åsyftas här, men något skaver i mig vid begreppet ”utanför”. Vi har under den senaste tiden sett flera exempel på hur tillgängligheten har försämrats kopplat till läsning. Det kan riskera att eleven och studenter i behov av tillgänglig litteratur själva hamnar utanför, ”utanför” förutsättningar till lärande via text.

Även jag och Idor Svensson skrev för en tid sedan om detta i Svenska dagbladet, liksom i Svenska dyslexiföreningens tidning. Om risken i att exkludera andra sätt att läsa, än via ögonen. 

Min oro ligger just nu i frågan: Ska vi låta elever med dyslexi, synnedsättning etc få betala priset för låga pisaresultat, upphovsrättsdiskussioner och ett allmänt läsfrämjande? 

/Susanna Cederquist